Max Carl Adolf von Sydow (svenskt uttal: ursprungligen Carl Adolf von Sydow), född 10 april 1929 i Lund, död 8 mars 2020 i Provence, Frankrike, var en svensk-fransk skådespelare och filmregissör.

Biografi

Efter studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1947 gick von Sydow på Dramatens elevskola 1948–51[3] tillsammans med bland andra Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Lars Ekborg, Margaretha Krook, Ingrid Thulin, Yvonne Lombard, Jan Malmsjö och Olof Thunberg. Därefter fick han anställning vid stadsteatern i Norrköping-Linköping 1951–53. Han återvände därefter hem till Skåne och Malmö stadsteater, där Ingmar Bergman under resten av 1950-talet drog stor nytta av hans dramatiska förmåga, exempelvis i teateruppsättningar som Peer Gynt, Misantropen, Värmlänningarna, Sagan och Faust. De två sistnämnda gästspelade med stor framgång i Paris och London, och 1958 tilldelades han där hedersutmärkelsen Thaliapriset. Åren 1960–72 återvände han till Dramaten, och återkom dit en andra omgång 1988–94.

I de filmer som följde blev han Bergmans särskilde uttolkare av existentiell kamp och grubbel, såsom Vargtimmen, Nattvardsgästerna, Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Skammen, En passion, Nära livet, Ansiktet och Beröringen. Rollen som korsfararen som spelar schack med döden i Det sjunde inseglet väckte internationell uppmärksamhet och ledde till att han fick rollen som Jesus i Hollywoodfilmen The Greatest Story Ever Told (Mannen från Nasaret).

Rollen som Jesus blev början till en Hollywoodkarriär, där han sattes i rollfacket religiösa allvarsmän, som i filmerna Hawaii och Exorcisten. Han gjorde en mycket minnesvärd insats som den avskyvärde Kejsar Ming i den kultförklarade filmatiseringen av Blixt Gordon (1980). Han medverkade också i exempelvis Conan Barbaren, David Lynchs Dune, Woody Allens Hannah och hennes systrar och James Bond-filmen Never Say Never Again.

Han gjorde sedan mer sällan film på svenska, men var närmast självskriven som de kraftfulla, rakryggade men kanske egenrättfärdiga männen i Jan Troells filmer Utvandrarna (1971), Ingenjör Andrées luftfärd (1982) och Hamsun (1996). Rollen som den onde biskop Vergérus i storfilmen Fanny och Alexander hade Bergman egentligen avsett för von Sydow, men det blev inte av eftersom von Sydows utländska agent begärt ett för svenska förhållanden alltför högt gage. Senare har von Sydow sagt att detta var hans yrkeslivs största misstag. I filmer som Hasse och Tages Äppelkriget och Ägget är löst! medverkade han dock.

Mellan filmrollerna har han också spelat teater på Broadway i New York: i rollen som Strindberg i en (mindre framgångsrik) uppsättning av P.O. Enquists Tribadernas natt, 1981 mot Anne Bancroft i pjäsen Duet for One av Tom Kempinski. Han gjorde samma roll i filmatiseringen av pjäsen 1986.

Efter den stora filmrollen som Lassefar i Oscarsbelönade Pelle Erövraren, som han både Oscarsnominerades för och belönades för av Europeiska filmakademin 1988, blomstrade hans karriär på nytt under 1990-talet. Han återvände till Dramaten 1988 för att bland annat spela Gert bokpräntare i Strindbergs Mäster Olof, Eugene O'Neill i Lars Noréns Och ge oss skuggorna (även gjord för SVT, där han belönades med det prestigefulla tv-priset Prix Italia för bästa skådespelare) och huvudrollen i klassikern Swedenhielms och fick fler intressanta filmroller.

Han debuterade 1988 även som filmregissör med den danska filmen Vid vägen efter Herman Bangs novell med ett gott kvinnoporträtt av Ghita Nørby. Filmen fick en Guldbagge för bästa film och bästa regi.

I januari 2012 Oscarsnominerades von Sydow för sin rolltolkning i filmatiseringen av Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära.

Privatliv

Max von Sydow var son till professor Carl Wilhelm von Sydow och friherrinnan Greta Rappe (1892–1984). Han var 1951–1979 gift med Christina ”Kerstin” Olin (1926–1998) och tillsammans fick de sönerna Clas och Henrik som spelade mot sin far i Hawaii (1966). År 1997 gifte han om sig och var fram till sin död gift med den franska dokumentärfilmaren Catherine Brelet. Han adopterade hennes två söner från ett tidigare äktenskap.

Han var vid sin död bosatt i södra Frankrike] och förlorade sitt svenska medborgarskap när han blev fransk medborgare 2002.