Mauno Henrik Koivisto, född 25 november 1923 i Åbo, död 12 maj 2017 i Helsingfors, var Finlands president mellan åren 1982 och 1994. När han valdes till president hade han i egenskap av statsminister redan fungerat som tillförordnad president en tid, eftersom företrädaren Urho Kekkonen hade avgått av hälsoskäl året innan. Koivisto representerade Finlands socialdemokratiska parti, men lämnade detta som president då han tyckte sig stå över (utanför) partipolitiken.

Koivisto var den president som stärkte parlamentarismen och beskar presidentens stora maktbefogenheter. Han förde en sovjetvänlig utrikespolitik, men dock inte i samma utsträckning som hans föregångare. Efter Sovjetunionens kollaps sade han upp avtalen och förpliktelserna med Moskva, och satte Finland på kurs mot väst och EU.

Biografi

Mauno Koivisto föddes 25 november 1923 i Åbo och var son till snickaren Juho Koivisto och Hymni Sofia Eskola. 1952 gifte han sig med Taimi Tellervo Kankaanranta (dotter till jordbrukaren Johannes Einari Kankaanranta och Olga Maria Saarinen). De har ett barn, Assi Koivisto, som föddes 1957. Koivisto deltog under vinterkriget som 15-åring som frivillig i brandkåren på hemmafronten och stred under fortsättningskriget i infanteriet i samma spaningsenhet som den legendariske Mannerheimriddaren Lauri Törni.

Koivisto jobbade senare i Åbo hamn och studerade vid sidan om vid Åbo universitet. Han skrev bland annat en doktorsavhandling om de sociala förhållandena vid hamnen och gick med i socialdemokraterna. 1957 flyttade han till Helsingfors och började på Arbetarsparbanken där han blev vd 1959. 1966 utsågs han till finansminister. Under denna period arbetade han bland annat för effektiva statsägda företag, allmän industrialisering och goda förhållanden till Sovjetunionen. Den dåliga bytesbalansen korrigerades med en devalvering på 31 procent, vilket väckte kritik. 1968 utnämndes Koivisto till direktör för Finlands Bank.

1968 utnämndes Koivisto till statsminister och han bildade regering med vänsterpartiet DFFF. Koivisto blev populär för sina liberala åtgärder, bland annat började mellanöl säljas i vanliga butiker och abort tilläts. Koivisto tog endast försiktigt ställning mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien. Han sade senare att han gråtit när han hört om invasionen, och att han därefter sett 1970-talet som en faroperiod också för Finland. Planerna på en nordisk ekonomisk union, Nordek, misslyckades efter påtryckningar från Sovjetunionen. Regeringsperioden tog slut 1970 men Koivisto blev 1972 åter finansminister.

Efter riksdagsvalet 1979 blev Koivisto återigen statsminister. Han var mera populär än konkurrenten och partikamraten Kalevi Sorsa. Han blev även socialdemokraternas inofficiella kandidat som efterträdare till Finlands långvarige, och i detta skede dementa president Urho Kekkonen.

1981 avgick Kekkonen av hälsoskäl. Som statsminister blev Koivisto därmed tillfälligt president, en post med mycket stora maktbefogenheter vid denna tid. 1982 ordnades presidentval som Koivisto vann med en rätt så stor majoritet. Koivisto hade lovat att reformera inrikespolitiken och stärka parlamentarismen genom att till exempel inte upplösa riksdagen, som Kekkonen hade gjort vid konflikter. Han behöll endast stark kontroll över utrikespolitiken och den finländska politiken blev avsevärt mera demokratisk. Det politiska vakuum som skapades fylldes av statsminister Kalevi Sorsa. Under riksdagsvalet och regeringsbildningen 1987 kom han dock att ta en aktiv ställning vad gäller utnämnandet av ministrar och stödde samlingspartisten Harri Holkeri. Koivisto, trots sin mindre auktoritära hållning, blev också ursinnig på att de borgerliga partiernas planer på att bilda en gemensam regering hade hållits hemliga.

Koivisto fortsatte på sina företrädares sovjetvänliga linje men denna mjukades sakta men säkert upp, och Finland började allt mer vända sig emot Sovjetunionen. Koivisto satte även stopp för Moskvas inblandning i finländsk inrikespolitik.

Koivisto omvaldes 1988 i vad som kom att bli det sista indirekta valet med det gamla elektorsystemet. Finland övergick nu till direkt val av president i två omgångar. Presidentens makt beskars också ytterligare och det bestämdes att en president endast kan bli omvald en gång. Kekkonen hade blivit omvald tre gånger.

Under denna period skedde stora omvälvningar. Koivisto tog till en början inte ställning för frihets- och självständighetssträvandena i Sovjetunionen och Östeuropa utan stödde Michail Gorbatjov. Efter sovjetunionens kollaps tog Koivisto dock viktiga beslut - vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet och de begränsningar som satts på Finlands försvarsmakt i och med Parisfreden (1947) sades upp. 1992 lämnades en medlemsansökan till Europeiska unionen in. Koivisto var således den första president som knöt Finland till väst snarare än öst.

Sovjetunionens kollaps blev också en ekonomisk katastrof för Finland då det inte gick att hitta nya marknader för de produkter som exporterats till supermakten. Följderna blev massiv arbetslöshet, kraftiga nedskärningar i socialbidragen och sociala problem. Även om krisens huvudorsak stod utanför Finlands kontroll, anses även regeringens penningpolitik ha gjort sitt bidrag. Koivisto hade stött regeringens ekonomiska program och kunde trots sin tidigare ställning som bankdirektör inte förutse problemen. Presidentperioden tog slut 1994 då Martti Ahtisaari valdes till president.

Efter presidentperioden kritiserade Koivisto Finlands styrande för att glömma bort vikten hos förhållandet till Ryssland. Han motsatte sig även NATO-medlemskap. Koivisto avled den 12 maj 2017 efter en längre tids sjukdom.

Meriter och uppdrag

• 1949 Studentexamen, Åbo finska samskola.
• 1953 Fil.kand. examen, Åbo universitet.
• 1953 Fil.lic. examen, Åbo universitet.
• 1956 Fil.doktorsgrad, Åbo universitet.

• 1948-1951 Föreståndare för Åbo hamnkontor.
• 1951-1953 Folkskollärare.
• 1954-1957 Åbo stads yrkesvägledare.
• 1957-1957 Medlem av stadsfullmäktige i Åbo.
• 1958-1959 Direktör i Arbetarsparbanken i Helsingfors.
• 1959-1967 Verkställande direktör i Arbetarsparbanken i Helsingfors.
• 1968-1982 Ordförande i direktionen för Finlands Bank.
• 1982-1994 Republiken Finlands president.

• 1966-1967 Finansminister.
• 1968-1970 och 1979-1982 Statsminister.
• 1972-1972 Finansminister och ställföreträdande statsminister.

• 1966-1969 Finska statens representant i förvaltningsrådet för Internationella Återuppbyggnadsbanken (IBRD).
• 1970-1979 Finlands representant i förvaltningsrådet för Internationella Valutafonden (IMF).

• 1977 Pol.dr h.c., Åbo universitet.
• 1978 Ekon.dr h.c., Handelshögskolan vid Åbo Akademi.
• 1983 Sociologiedoktor h.c. vid Universitetet i Toulouse (Soc.dr h.c., Toulouse), Frankrike.
• 1985 Doktor h.c. i samhällsvetenskap vid Tammerfors universitet.
• 1986 Pol.dr h.c., Helsingfors universitet.
• 1987 Juris doktor h.c., Karls-universitetet i Prag i (dåvarande) Tjeckoslovakien.
• 1988 Teknologie doktorsvärdighet h.c., Tekniska högskolan, Esbo.
• 1990 Fil.dr h.c., Helsingfors universitet.
• 1991 Ekon.dr h.c., Helsingfors handelshögskola
• 1992 hedersledamot av Finska Vetenskapsakademien